När tystnaden skriker – om den förlorade viljan att kämpa

Det var inte så här det skulle bli.

Vi trodde att vi byggde ett samhälle där barn var skyddade. Där deras röster räknades. Där deras framtid var en fråga värd att diskutera. Jag trodde att om vi bara lyfte fram problemen, skrek högt nog, skrev tillräckligt många artiklar, delade tillräckligt många inlägg – då skulle någon reagera. Någon skulle bry sig.

Men det verkar som att vi har nått en punkt där likgiltigheten vinner.

Jag har skrivit om tvångsäktenskap, om hedersbrott, om barns rätt att vara barn. Jag har vädjat om att vi ska se farorna innan det är för sent – att vi måste ta ansvar innan barnen sugs in i gängkriminalitet, innan de förlorar sin framtid i en värld där ingen räddade dem. Men svaret? En axelryckning. Tystnad. Ett samhälle som har slutat lyssna.

Och kanske är det det som skrämmer mig mest.

Inte att problemen finns – det har de alltid gjort. Inte att vi står inför svåra utmaningar – det har vi alltid gjort. Utan att viljan att kämpa verkar ha försvunnit. Att engagemanget har tappats bort någonstans längs vägen. Att vi, istället för att bli rasande över att barn lider, diskuterar ytliga regler om skolkläder och låtsas att det är det som verkligen spelar roll.

Så vad gör man?

Ska man ge upp? Acceptera att världen har blivit som den blivit? Låta tystnaden ta över?

Jag vägrar tro att det är så det måste sluta.

Men jag behöver fler som vägrar. Fler som ser. Fler som bryr sig.

För om vi inte bryr oss – då har vi redan förlorat

Lundestefan

When Silence Screams – On the Lost Will to Fight

This wasn’t how it was supposed to be.

We thought we were building a society where children were protected. Where their voices mattered. Where their future was a topic worth discussing. I believed that if we just highlighted the problems, screamed loud enough, wrote enough articles, shared enough posts—then someone would react. Someone would care.

But it seems we have reached a point where indifference wins.

I've written about forced marriages, honor crimes, children's right to simply be children. I've pleaded for us to recognize the dangers before it's too late—to take responsibility before children are pulled into gang crime, before they lose their future in a world where no one saved them. And the response? A shrug. Silence. A society that has stopped listening.

And maybe that is what scares me the most.

Not that the problems exist—they always have. Not that we face difficult challenges—we always have. But that the will to fight seems to have disappeared. That the engagement has been lost somewhere along the way. That instead of getting furious about the fact that children are suffering, we debate superficial rules about school clothing and pretend that is what truly matters.

So what do we do?

Should we give up? Accept that the world is what it is? Let the silence take over?

I refuse to believe that this is how it has to end.

But I need more people who refuse. More who see. More who care.

Because if we stop caring—then we have already lost.

Lundestefan